Livet som en parasit

Varför utbildar sig så många unga kvinnor till just undersköterska? Jag förstår inte riktigt det här. Det är ett underbetalt jobb som sliter väldigt mycket på både kroppen och psyket. Det är inget lätt jobb alls som så många verkar tro. Nu är faktiskt inte mitt syfte att se ner på detta yrke alls! Tvärtom! Det är ett otroligt viktigt jobb och jag ser upp till kvinnorna som jobbar som undersköterskor och har själv jobbat på ett äldreboende i ett halvår. Jag var dock tvungen att sluta eftersom mina hälkuddar sprack vilket var outhärdligt att jobba med. Jag kan faktiskt sakna det jobbet, särskilt de gamla jag tog hand om. Sen så är jag en person som älskar att hjälpa andra och det är något jag vill kunna jobba med i framtiden, dock på ett annat sätt.

Men, jag har fått se den dåliga sidan av detta jobb också. Det är inget lätt jobb som sagt. Det är slitigt på många sätt. Jag har sett många som inte borde ha det jobbet alls. Många bittra, oempatiska och nonchalanta människor. Det är inget jobb som passar för alla det är det ingen tvekan om. Så jag blir så förvånad över alla dessa unga friska personer som kan välja vilket annat yrke som helst som istället väljer detta tunga slitsamma yrket. Jag har hört och sett många unga som antingen jobbat som, eller tipsar om att jobba på äldreboende för att det skulle vara lätt och smidigt på något sätt? Hur kan de tycka det? Det är människor vi pratar om. Sjuka och gamla människor som oftast behöver väldigt mycket hjälp att klara av ett någorlunda "normalt" liv. Man har deras liv i ens händer. Det är inget lätt jobb.
Undersköterska är ett yrke som förjänar otroligt mycket respekt! De förtjänar bra lön för det slit de utför. Borde inte människovärdet vara högre än vad det är i vårt samhälle? Sjuka och gamla människor behöver den bästa vård de kan få. Inte ett ensamt liv på ett boende där det är slitna, utarbetade och alldeles för få arbetare som inte får tillräckligt med lön. Där det hela tiden kommer en massa timvikarier som hela tiden byts ut så att de boende inte har den tryggheten de förtjänar genom att känna de som ska ta hand om dem. Vilkoren för de boende på äldreboenden är inte särskilt bra de heller vilket verkligen behöver ändras!

På arbetsmarknaden är det tillgång och efterfrågan som styr lönerna. Ju fler som klarar av ett arbete (t.ex. ingen eller kort utbildning) desto lägre blir lönerna. Och med det så kommer sämre vilkor osv. Så när så många väljer att hela tiden utbilda sig till undersköterskor så "behöver" företagen inte ge de anställda bättre vilkor. Det finns så många som tar jobben ändå. De som jobbar med IT, det vill säga datorer, tjänar bra mycket mer än en undersköterska. En dator är mer värd än en männska.
Detta yrke kommer aldrig att utvecklas till det bättre med bättre vilkor för varken arbetarna eller vårdtagarna så länge det är på detta sättet.  

Självklart så tycker jag att du ska välja detta yrke om du verkligen vill och brinner för det! Men om inte, varför? Jag ser så många personer som väljer detta yrke som jag aldrig trott skulle göra det. Personer som inte någonsin yttrat ett ord om att de vill jobba med ett yrke där de hjälper andra. Självklart har jag ingen rätt att dömma andra, det är inte heller det jag menar att göra. Jag ifrågasätter enbart, eftersom jag verkligen vill veta varför det är så här. Sen finns det väldigt många andra yrken där man hjälper sina medmänniskor (vilket är fantastiskt!) men trots det så väljer folk ändå just undersköterska? Varför inte läkare? Någon form av terapeut? Eller varför inte välja något roligt inom den holistiska genren? Det är ju även en yrkesgrupp som växer hela tiden så det finns många möjligheter där. Det finns en massa olika yrken där man hjälper människor! Sen finns ju även yrken där man hjälper djur eller natur där det verkligen behövs fler som jobbar med.

Min teori om varför är ganska cynisk och bitter, men kan detta bero på att dessa människor helt enkelt vill utbilda sig till något som är lättillgänglig och snabbt? Att de inte vågar satsa på ett yrke de hellre vill ha för risk att inte lyckas? De kanske inte vågar eftersom deras drömjobb inte är något inom normen? Väldigt tragiskt i sådana fall. Istället för att nöja sig med något man egentligen inte vill, oavsett vilket anledning, så önskar jag att fler vågade följa sina drömmar, gå vägen hjärtat vill gå, istället för hjärnan.
Tänk hur mycket bättre människor skulle må om de fick vara sig själva, leva som de vill, ha möjligheten att välja hur deras liv ska se ut och tänk så mycket roligare världen skulle vara!

Jag gillar julafton på samma gång som jag ogillar denna uråldriga tradition. Jag antar att anledningen till att jag gillar den är nostalgi. Jag minns hur jag som liten räknade ner dagarna till jul från november. Pynta den väldoftade granen, juldekorera hemmet, baka pepparkakor och lussekatter. Julmusik vart man än gick. Att klämma på paketen var alltid lika roligt!
Min favorit var dock att fixa julklapparna till andra. Jag jobbade hårt hela året på både syslöjden och träslöjden för att skapa riktigt fina saker jag kunde ge familjen till jul!
Så när julafton äntligen kom så sprack man nästan av glädje! Maten, kalleanka och sedan den tråkiga väntan på att få öppna paketen! Fast jag tyckte det var mycket roligare när de andra öppnade paketen jag gett dem.
Ja, det var mysigt med jul när man var liten. Nu som vuxen går det inte att få samma känsla igen. Det går bara inte. Man har gjort samma sak så många gånger att det tillslut känns som ett "måste" istället. Det kan nog de flesta vuxna människor hålla med om. Trängas i stan för att hitta julklappar till alla, för att inte tala om att komma på vad man ska ge! Julstressen står det om i alla tidningar.

Den största anledningen till mitt ogillande är att jag nu som vuxen förstår vad jul egentligen är. En egoistisk tid då alla är för upptagna med att stressa runt för att hitta de bästa julklapparna, ha den finaste granen, godaste maten, finaste kläderna och sedan försöka pussla ihop dagen så att man hinner träffa alla.
Jul är dessutom en guldgruva för företagen. Tänk vad mycket pengar de tjänar denna högtid! Sen så har vi alla dessa fattiga, hemlösa, ensamma människor som inte kan vara med på detta. Denna tid som är menad för att uppskatta de vi älskar. Vem får de uppskattning av?

Tomten ger ju julklappar till alla barnen, varför gör inte vi det?

Vem tänker på hur skogarna påverkas av alla dessa avhuggna, dödade granar vi använder? Tänk på hur många länder som faktiskt firar jul. Det blir otroligt många granar.
Inte så 'miljösmart' direkt. Alla gnäller på allt barr och hur svårt det är att hitta en fin gran som passar. Tänk vad grannarna skulle säga om du kom hem med en ful gran?! Vem kom på idén från första början att hugga av levande granar och pynta dem inomhus? Helt onödigt. Plast är inte heller miljövänligt så jag tycker att det är dags att människor tar sitt ansvar för miljön och hittar ett annat alternativ.

Men för att återgå till vad julen syfte egentligen skall vara(förutom att fira Jesus födelse vilket är vad julafton egentligen står för), att visa de man älskar uppskattning. Är det verkligen det vi gör? Jag tycker inte det. Varför all denna stress och press? Återigen är det fasaden de flesta bryr sig om. Hur andra uppfattar dem. Varför kan vi inte visa våra älskade uppskattning vilken dag som helst? Måste vi göra det kollektivt, samtidigt som alla andra? Klarar vi inte av att göra något själva, utan måste göra allt kollektivt?

Om vi nu ska ha kvar denna onödiga tradition så tycker jag att vi kan använda den till något vettigt. Som att visa alla våra medmänniskor uppskattning. Att fokus ska ligga på att ge, inte att få eller synas. Att ge de som verkligen behöver. Jag planerar att göra julafton till en tradition då jag ger till de som behöver det. Jag vill köpa nödvändiga saker och ta med en massa julmat och lämna hos hemlösa. Jag vill ta pengarna som jag skulle lagt på pressenter till människor som inte har det minsta nytta av saker, och skänka dem till fattiga människor, utrotningshotade och hämlösa djur. Plantera nya granar eller regnskog. Ja, jag tänker göra julafton till en tid då jag gör allt jag kan för världen. För det är vad som är viktigt för mig. 

Alla pratar hela tiden om "alla" dessa personer som påstås utnyttja systemet här i Sverige. Men vad innebär egentligen att utnyttja? Unyttjar man systemet när man får pengar som man har rätt till? Pengar som de människorna faktiskt har rätt till. Pengar som de SKA ha enligt systemet. Tycker ni inte att vi ska hjälpa de som har det sämre? Vare sig ni tror det eller ej så är det inte många människor som VÄLJER att vara arbetslösa eller sjuka! Skulle ni själva välja det? Vad tycker ni istället att skatten ska gå till? Om inte att hjälpa människor i vårt egna land att överleva?

Har ni ingen empati?

När ni sitter där med pekfingret och gnäller om alla dessa som "lurar och utnyttjar systemet" så säger det mer om er istället. (It takes one to know one, right?) Varför är det det första ni antar om en arbetslös eller sjuk person?
Har ni själva så miserabla liv att ni på allvar tror att det är bättre att "lura och utnyttja systemet"? Att man har det bättre av att leva på mindre än existensminimum, vara utstött, få kämpa med myndigheter, kämpa för att klara vardagen? Kämpa otroligt mycket för att ens få en arbetsintervju? Och för de som är sjuka som har sjukdomen att stå ut med varje dag. På vilket sätt är det här att utnyttja systemet?

Vår regering har sett till att unga, sjuka och arbetslösa har det mycket sämre och de som redan har det bra eller är rika har fått det mycket bättre. Självklart ska de som redan är rika få mer pengar och fördelar! De är ju dem som verkligen behöver det. Eller? Är inte det att utnyttja systemet om något!? Att du som redan har mycket mer än så du klarar dig, ska få ännu mer medans de som har inget eller lite ska få ännu mindre och svårare?

Det pratas mycket om att skänka pengar till olika projekt i fattiga länder och det är jättebra! Det håller jag med om och jag skänker också så ofta jag kan, trots att jag är har otroligt lite pengar själv. Men fattigdom existerar inte bara i u-länder. Vi har fattigdom i i-länder som Sverige och USA också. Vi har otroligt stora klyftor här mellan de rika och de fattiga. Se er omkring! Förstår ni inte hur svårt det är att leva som fattig i ett "rikt" land där allt är så mycket dyrare och möjligheterna till ett simplet jobb är jättesmå? Till och med media uppmärksammar den så kallade "barnfattigdomen" som ökat i Sverige de senaste åren (sedan vår nya regering). Men förstår inte ni att det inte är barnen som är fattiga utan deras föräldrar? Visst låter det mycket hemskare när man väljer att kalla det just "barnfattigdom", men det är ju inte barnen som ansvarar för inkomsten eller hur? Tänker inte människor på att de fattiga här i Sverige faktiskt ofta har barn? Måste vi kalla det "barnfattigdom" för att folk ska förstå?

2009 fanns det 18 000 hemlösa registrerade i Sverige, varav en tredje del utan dem var barn och ungdomar. Vad jag har hört så har antalet ökat sedan dess. Den enda gången jag hör allmänheten prata om dessa är vid högtider så som jul. Då är det synd om de stackarna, men de övriga 364 dagarna då? Är det okej då?



Varför är det så lätt för oss här i Sverige att skänka pengar utomlands, genom stora organisationer som många gånger fiflar med pengarna, men så svårt för att vilja hjälpa de inom vårt eget lands gränser?

Vem är det då egentligen som utnyttjar systemet? De fattiga/sjuka/arbetslösa, som vill ha pengar att överleva, eller de rika som bara vill ha mer?

Något som man som sjuk person får utstå hela tiden är detta konstanta ifrågasättandet. Vem man än pratar med ska ifrågasätta och döma. Varför? Varför anser människor att de har rätt att dömma någon annan överhuvudtaget?
Jag kan ju ifrågasätta ditt liv också, varför du skaffade barn, vaför du gör si och så eller varför du har din personlighet, varför äter du på det sättet, varför gillar du att göra det och det, precis vad som helst kan jag ju då ifrågasätta. Men om det ska vara rättvist så ska jag välja något du inte valt eller kan göra något åt. Varför är du så ful kan jag ju fråga fula människor då. Varför plastikoperar du dig inte så du blir snygg för jag tycker att det mycket bättre. Eller så kan jag ifrågasätta vilket jobb du valt. Fråga varför du inte jobbar med ett jobb jag tycker är bättre. Men är det accepterat av samhället? Nej, aboslut inte! Jag har ju ingen rätt att döma er..

Vi ska "sköta oss själva och skita i andra". Okej, gör det då! Skit i varför jag är sjuk, hur sjuk jag är, vad jag gör på dagarna. Sluta ge dig själv rätten att kunna avgöra hur sjuk jag är, hur mycket/lite jag kan arbeta, hur jag ska leva mitt liv! Varför känner du att du har rätten att lägga dig i mitt liv? Jag vet att du inte skulle vilja att jag gjorde det samma.

Vi som är sjuka har inte valt det. Jag har absolut inte valt det. Varför skulle någon vilja vara sjuk?
Hur många av er friska människor gillar att vara sjuka? När ni är det så är det så synd om er. Ingen ifrågasätter er tillfälliga sjukdom eller om du ska vara hemma eller ej. Men självklart så ska du spela martyr och tvinga iväg dig till jobbet ändå. Du måste ju visa hur bra du är. Jantelagen då eller?! Vårat samhälle lever inte efter nån jävla jantelag, tvärtom! Alla kämpar för att vara "bäst", jobba mest, göra mest hemma, bästa förhållandet, ha det finaste huset, de mest väluppfostrade barnen, finaste bilen, flest fritidsaktiviteter och flest vänner. Allt handlar om att ha den finaste fasaden.

Då är det ganska självklart varför människor dömer andra. Hur ska de annars veta hur bra de lyckas om de inte dömer andras liv först?

Men okej, att människor ifrågasätter andra det går att stå ut med. Det som gör mig både arg och ledsen är när så många påstår att sjuka människor lurar samhället för att slippa jobba och få pengar ändå. Vår kära regering bygger hela sitt program efter tankesättet att 'alla luras'. Jag kan verkligehen inte förstå hur någon på allvar kan tro detta. Varför skulle någon göra så? Förstår ni hur svårt det skulle vara i praktiken? Först komma på en sjukdom, så allvarlig att man "slipper" att jobba, sedan ska du lura alla i din omgivning att du har den. Nästa steg är att lura vården. Hmm, hurdå? Tror du att du bara kan gå till en läkare och säga vad du lider av sedan är det klart? Förstår du hur svårt det är att ens få hjälp inom vården överhuvudtaget? Jag har gått med en sjukdom i över 9 år redan och inte fått diagnos förens nyligen. Detta är efter väldigt många turer till olika läkare för olika anledningar. Jag hade inte en aning om att det var denna sjukdom jag hade. Visste inget om den när jag fick min diagnos, vilken även är svår att få.
Sedan är nästa steg att lura försäkringskassan. Hehehe, lycka till säger jag bara! Inte ens vi som är svårt sjuka på riktigt får någon hjälp från dem. Hur tror du att någon som luras ska lyckas? Och varför ens gå igenom så mycket krångel som detta innbär som kan ta år, bara för att i aboslut bästa fall få några tusenlappar i månaden? Det är helt absurt!

Genom att utgå från att "alla luras" innebär att alla andra som inte gör det, råkar illa ut. Är det verkligen värt att förstöra livet för så många människor bara för att få bort några få personer som eventuelt, men mycket osannolikt, lurar systemet? Hur kan ni tycka att detta är bra?


Hur många personer med ett bra betalt jobb, skulle välja att behöva sluta jobbet, bli sjuk och istället leva på 4000-10000 (vet ej hur stor summan är från f-kassan eftersom jag själv inte får några pengar därifrån, men vet att den varierar)? Sen går en sjuk person miste om så mycket annat också, så som aktiviteter, sociala kontakter, trygghet, självförtroende, makten över sitt eget liv osv. Skulle du välja det?



Någon som inte är sjuk själv kan inte förstå hur det är.
Vi har alla hört citatet: "Döm aldrig någon förrens du gått 10 mil i dennes skor". Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg.

I denna blogg kommer jag att skriva om mitt liv som en ung sjuk kvinna = parasit på samhället.
Så, vad innebär det då att vara en parasit? Varför är jag en parasit? Vad gör jag när jag parasiterar?
Hur känns det att vara en parasit? Varför rycker jag inte upp mig, klipper mig och skaffar ett jobb istället?
Hur känns det att kräla på samhällets bottenskrap?

Lite såna här frågor kommer jag att skriva om blandat med mina tankar om annat. Förhoppningsvis kanske någon lär sig vad empati och förståelse är, eller så kanske någon till och med ser mig som människa istället för en parasit på samhället som är mera värd som död än levande.